AOC Fitou, Domaine Lepaumier Vielle Vignes 2009

Vi stannar kvar i Frankrike men förflyttar oss i sydlig riktning från Rhône till den delen av medelhavskusten som sträcker sig söder om Montpellier ända ner till spanska gränsen.
Fitou är en liten stad men även ett AOC i Languedoc-Roussillon där det huvudsakligen produceras röda viner. Vinmarkerna utgör c:a 2600 ha och kan delas in i två huvudområden med olika karaktär. De bergigt belägna vingårdarna producerar kraftfullare viner medan det mer kustnära området utgörs av lerig kalkstensjord vilket generellt ger medelfylliga viner med större elegans och finess. Huvudsakliga druvor är carignan, grenache, mourvèdre och syrah.
Just detta vin köptes på plats i självaste byn Fitou. Vi traskade sonika in hos producenten som hade öppna dörrar, provade lite olika viner och fastnade för detta gjort på 50-åriga stockar av druvorna carignan, grenache  noir och mourvèdre i för oss okända proportioner. En del har fått vistas i ekfat, detaljerna kring detta är också höljt i dunkel. Däremot råder inga tvivel kring att det är ett bra vin.

Det doftar gammal ek och minner om barndomen med linolja och gamla målarburkar. Här finns rikligt med blåbärspuré, en fin vaniljton och endast lätt rostning av faten  med ljus kakao som samsas väl med  lakritsrot och garrigues. I munnen är det mer fleece- än sammetslika tanniner, det är så mjukt och runt i i mitten att tungan är som insvept i bomull men så plötsligt bryter det sig ut en pepprighet och antydd eldighet som tillsammans med en bra syra ger ett mer distinkt avslut än vad inledningen gav för handen. Kanske skulle det vila några år till för att optimeras, men det är likväl riktigt behagligt och drickbart redan nu.
89

Pepprigheten/eldigheten vet vi inte var den kommer i från i brist på syrah och med tanke på de beskedliga 13.5 alkoholprocenten trots årgångsvärmen.
Vi provade det på plats och tyckte att det verkade bra redan då men var tveksamma och hade inte plats på flyget. Tänk om man haft en flaska till eller två...vilket å andra sidan sporrar till att återvända. Hela franska medelhavskuststräckan kan ännu en gång rekommenderas. Vi längtar dit.

Domaine Monier Perréol Saint-Joseph 2009

Vi smygstartar påskfirandet med lammfärsbiffar, tsatziki, sallad och en fruktig syrah därtill.
Jo minsann, fruktig var ordet. Från Saint-Joseph. Inköpt på Rhônevinfestivalen i Hvidovre 2012. Vi fokuserade då mest på just Saint-Joseph-vinerna och fastnade bl a för denna producent som egentligen är ett samarbete mellan de två vinmakarna Jean-Pierre Monier och Philippe Perréol. Domaine Monier med sina endast 5,6 ha är ekologiskt certifierat sedan 2007 och kollegan arbetar enligt samma principer och man slog helt enkelt sina påsar ihop 2008. Jäsning i temperaturkontrollerade äggformade cementtankar. Lagring ett år på tonneaux.
Resultatet utifrån dagens provning är lysande!

Färgen är djup purpur med en antydd transparens. Det första som slår emot oss är stall och biotoner men av det behagliga hästlika slaget. Det vädras förresten bort efter några timmar och fram kommer en lätt doft av vindsbjälkar och andra behagliga gamla träaromer. F ö finns det en tydlig pepparton som ett typiskt druvsignum men mer kryddig och aromatisk än traditionell vitpeppar. Fruktigheten är således hög med mörka saftiga körsbär, björnbär och lite cassis och i munnen får vi även en antydan till katrinplommon. Sannolikt hör det den varma årgången till. Harmoni råder mellan doft och smakupplevelser, vinet är medelfylligt, syran drygt medelhög och tanninerna som sliten sammet. Ingen stramhet men inte heller alltför varmfruktigt utan bara gott, inte minst till maten.
88+

Emelie Vin har eller har i alla fall haft viner från denna producent.
Det här vill vi hitta igen!

Tillägg: Plötsligt kom jag på var man kan hitta det!
http://www.voresmarked.dk/oekologisk-vin/spg9-4

2009 Leitz ”Rüdesheimer Berg Roseneck" Spätlese

          Leitz           2009           Rüdesheim           Berg Roseneck           Spätlese           Rheingau           Riesling           

Färgen är blekgul och det doftar gula och röda äpplen, passionsfrukt och lätta citrustoner både av blomma och frukt. Man kan svagt förnimma petroleumlika doftnoter
I munnen en medelhög viskositet med smaker av blodapelsin, nätmelon, konserverade päron och inte minst avslagen Apotekarnes Zingo och passionsfruktsläsk  från barndomen kryddat med en liten gnutta vuxenmineraler av skifferkaraktär. Sötmadominerad ganska mjuk mitt där syrorna släpar efter och kommer fram först på slutet, apelsinlika men inte så precisa.
87

Alls inget dåligt vin men saknar den där lilla extra skärpan och de 139DKK vi gav på Atomwines tilbud känns mer rimliga än 199DKK som var ursprungspriset.

Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006

Ja det har väl knappast undgått någon att vi har en förkärlek för Chianti och sangiovese. Inte heller är det någon hemlighet att vi önskar varsam och genomtänkt fathantering som gjuts ihop med druvkaraktären och framhäver de goda egenskaperna i stället för att bedöva lukt- och smakreceptorer med oproportionerligt hög andel nya fat och rostad ek.

Castell'in Villas bas-chianti är vi mycket förtjusta i. Traditionell Chianti Classico med enorm kvalitet, drickbarhet och användbarhet till ett mycket bra pris. Nu tar vi oss an deras riserva från det goda året 2006.
Även denna är gjord på 100% sangiovese men druvorna plockas från egendomens bästa lägen. Lagras 3 år på slovenska 78hl botte.

Klart och medeltransparent rubinrött. Vilken god barbaresco, utbrister C spontant efter en första sniff och klunk. Därefter smyger de mångfacetterade intrycken sig på. Här finns visserligen lite jordgubbar och inte så lite järnmineralitet med gamla syltburklock och man kan nog ana en skvätt blomvatten med rosor men det är ändå körsbären som dominerar doftbilden. I nästa ögonblick framträder rosmarin och andra örter och  därefter hittar vi både nypon och svart te. I munnen är det snarlikt men körsbären framträder något tydligare och är närmast maraschinolika stundtals. Tämligen slankt med bra ryggrad av hög syra och rikligt med pulvriserade tanniner. Plötsligt kommer ett stänk av tryffel. I nästa sekund känns en bra brunello inte alls avlägset. De olika smaksensationernas variabilitet  och ändå balans och samstämmighet mellan doft och smak vittnar om ett högkvalitativt vin om än inte lika saftlikt lättdrucket som dess lite enklare syskon.
91++


Eller för att citera en kommentar till inlägget om deras bas-CC:
"bara att hålla med...hur bra som helst.
klunk...klunk...klunk.
och vill man gå upp lite i komplexitet...testa deras riserva.
klunk...ananlysera...klunk...fundera."


Blindmedprovaren hamnade f ö mitt i Chianti ändå till slut och det är just det här som är så spännande med vin.
Som vi sagt förr. Sangiovese goes nebbiolo goes pinot goes nerello mascalese goes nebbiolo och tillbaka till sangiovese.
Plötsligt vävs allt ihop till en komplex helhet där man får svårt att klassificera varje intryck för sig och slutligen inser att det inte heller spelar någon roll.

Ja det här kostar drygt hundringen mer än basversionen och det vi får är just komplexiteten men inte minst en lagringsduglighet, ja förutom den höga kvalitén då. Vi tänker att det här nog kan hålla i minst 10 år till utan att tappa ansiktet.

2009 Synthesi Aglianico del Vulture

Den slocknade vulkanen Vulture i norra Basilicata må vara död men dess jordmån har gett liv åt mången flaskor vin från Aglianico del Vulture DOC.
Paternoster just utanför Barile strax öster om Monte Vulture har tillverkat vin i tre generationer sedan 1925. Vinifiering och tappning sker i en modern vinanläggning medan lagringen huvudsakligen är förlagd till det äldsta vineriet utgrävt i Vultures sluttningar.

Man har inget dåligt utbud. Hela sex olika viner gjorda på 100% aglianico. Därutöver ett stilla vitt gjort på den gröna druvan fiano och ett på moscato. Dessutom tre spumante där ett faktiskt är gjort på 100% aglianico, ett på lokala gröna druvan falanghina och en mer traditionell moscato spumante.

Synthesi tillverkas medelst 10 dagars skalmaceration vid 25/28 gr i rostfria tankar. Lagras i 7-8 månader, 80% i stora slavonska fat och 20% i franska barriques. Därefter ytterligare 15 månader på flaska.

Resultatet då?

Mörkt rubinrött. Volatila närmast eldiga dofter, körsbär, kakao, rosmarin och en svag aning av brinnande höstlöv och knastertorra gamla träpinnar. I munnen liknar det mest en högoktanig sangiovese med syrliga körsbär, mandelbiskvier och ett bra bett i tanninerna. Här finns en lätt vulkanisk mineralrökighet och fin fatkaraktär utan rostning.
87-

På egen hand är vinet ganska tufft i munnen men till en klassisk entrecôte med pommes & bea eller en pastarätt med grädde och pancetta eller pasta con ragù för den delen, kommer det verkligen till sin rätt. Om man nu inte vill låta det ligga till sig ett par år vilket lär fungera utmärkt.
Hur ofta hittar vi en så bra aglianico för 109 kr? På himmaplan dessutom!
Ännu ett av flera goda marsnyhetssläpp som skall finnas i sex månader framåt.
Snyggt jobbat Systembolaget!

2008 Il Molino di Grace Chianti Classico

Det är närmast obegripligt hur vi har kunnat missa att dela med oss av såväl årgång 2006 som 2007 av detta eminenta vin, som nog är den chianti vi druckit mest av de senaste åren. Mer rutinerade skribenter har naturligtvis uppmärksammat il Molino di Grace från Panzano i hjärtat av Chianti Classico. Vi försöker reparera skadan genom att lyfta fram den senast provade årsmodellen. Det här är nämligen ett vin som förtjänar uppmärksamhet.
Producenten som uppger sig ha en "sustainable approach" har fått utmärkelser för sina toppviner men denna instegsmodell går minsann inte heller av för hackor.
20 dagars maceration vid 28-30 ºC. Lagras 10 månader.1/3 på botti av slavonskt ekträ, 1/3 på ståltank och 1/3 på begagnade barriques.
Årgång 2008 gav generellt lite kyligare mer syradrivna eleganta än varmfruktiga viner i Chianti jämfört med året innan. Vi tilltalas vanligen av detta och det här vinet utgör inget undantag.

Mörkt körsbärsröd. Även klassiska körsbärsfruktiga dofter toppat med örter, te och lakritsrot. Den varsamma fathanteringen ger en fin stadga i strukturen utan något tydligt ekavtryck och vinet är denna gång ännu bättre sammanhållet och mindre spretigt än förra flaskan vi provade. I övrigt är allt sig likt. Surkörsbären, mandeltonerna, örtigheten, den distinkta syran, de mjuka men ändå greppvänliga tanninerna, allt i största balans och precision på tungan utan att darra det minsta. Dröjer sig kvar länge i munnen - försvinner snabbt ur flaskan. Ett pastavin utan dess like men kräver egentligen ingen mat för att lätt slinka ner.
89

Castell'in Villa är kanske även detta år snäppet bättre men det handlar närmast om hårklyverier. Tänk så god sangiovese det finns till bra pris om man bara letar sig en ynka bit från de sönderrostade fatens sällskap med medlemmar som Fonterutoli, Brolio m fl SB-kändisar.

119DKK/fl, 109DKK vid köp av sexpack.
BB-vinimport har en fantastisk samling toscanska viner till försäljning.

Domaine Le Rocher des Violettes Cabernet Franc 2010

Om man nu tycker att Xavier Weisskopfs viner på chenin blanc är skoningslösa och taggtrådsvassa, har vi här ett betydligt elegantare rött alternativ gjort på cabernet franc.
För den teknikintresserade informerar vi om 1 ha mark i Touraine med c:a 30-åriga stockar och ett skördeuttag på 30hl/ha. Daglig remontage och pigeage under jäsningen, följt av ett års lagring på treåriga Alliers-ekfat.

Medeltransparent närmast mörkt hallonröd färgton. I doften lätt omogna svarta vinbär, lite hallon och endast antytt med den annars för cabernet franc så typiska gröna paprikan. Burgundiskt slankt och elegant med lättsam frukt av svarta vinbär och hallon i munnen. Ganska skir struktur som balanseras upp av lätta tanniner, en hög ren syra och närmast juralik kalkmineralitet.
89+

Wow! Det här köpte vi på vingården för 9€. Atomwine säljer för 119DKK.
Ofattbart gott för priset om man gillar den slanka kalkmineralrika stilen.

Domaine Le Rocher des violettes "Touche-Mitaine" 2010

Det här är Domaine Le Rocher des Violettes och Xavier Weisskopfs enklare chenin blanc från Montlouis-sur-Loire. Därmed inte på något sätt dåligt, tvärtom, om man nu tycker om snarlika La Négrette som är snäppet upp på komplexitetsskalan. Även Touche-Mitaine har högvoltiga syranivåer parat med en bra struktur och typiska chenin blanc-attribut. Båda vinerna är mer vilda än tama och inget för syrakänsliga gommar. Touche-Mitaine har endast kommit i kontakt med gamla fat och är något renare och mer omedelbart än La Négrette.
4 ha mark med skördeuttag 35hl/ha och en genomsnittlig ålder på stockarna på c:a 30 år.

Det är lite som att köra näsan i barndomens lovikavantar där kramsnön fastnat i små isklumpar, men även som att stå i en jordkällare fylld med frukt. Våt ylle och jordtoner, kompletterat med honung, citrus, lätt bokna äpplen, gråpäron och aprikos.
Smakmässigt samma snö i vantar men mest av allt krispiga, saftiga ljusgröna äpplen med fin mineralitet, mycket hög syra och ändå en nanometertunn fet film som balsam för både tunga och själ. Medelfylligt med en bra längd. Både lenande och sylvasst.
87+

Balans och elegans är kanske inte orden man först tänker men vi älskar det här. Minst lika mycket dag två.
Vitt, vilt, virilt.

Finns på Atomwine för 119DKK

2002 Wegeler Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese

Den som stått med bilen och väntat på bilpråmen från Rüdesheim till Bingen på andra sidan Rhen vet att Berg Rottland ligger där till höger.
Den som dessutom råkat missa den lilla avfarten mot båten, fått köra den smala vägen längs floden i flera km innan vändning medgörs och sedan på tillbakavägen fått stå i lika många km lång bilkö pga vägarbete och extremt segdraget trafikljus vet att det kan bli väldigt många bilar som går på tomgång nedanför Berg Rottland som nu ligger till vänster. Under lång tid dessutom.
Det är då lätt att tro att petroleumtonerna i kvällens riesling kommer från dessa bilars avgaser.
Eller för den delen från de svavelosande tyska invektiv som plötsligt kommer för en i bilkön trots att man officiellt aldrig lärde sig sådana på tysklektionerna i skolan.
Så är det inte.
Inte heller kommer det från skifferjordmånen I Rheingau (eller Mosel) som man kanske än mer skulle kunna tro.

Doft och smak av petroleumliknande karaktär härstammar nämligen från en kemisk förening vid namn 1,1,6-trimetyl-1,2-dihydronaftalen, som i sin tur bildas av ämnet 3,4-dihydroxy-7,8-dihydro-betaionione 3-O-beta-D-glucopyranoside. Det sistnämnda finns naturligt i vindruvor, särskilt i rieslingdruvor, men även i andra frukter och bär. Halterna blir dessutom högre ju längre druvan fått hänga kvar på sin vinstock och ju längre tid den varit utsatt för solljus. Därav mer petroleumtoner i Spätlese och Auslese än tidigare skördade tyska druvor och det är också förklaringen till att ung riesling från t ex Australien ofta har mer petroleumtoner än motsvarande viner från kallare växtplatser. Dessutom ökar mängden 1,1,6-trimetyl-1,2-dihydronaftalen av oxidation vilket torde vara förklaringen till att upplevelsen av petroleum är större ju längre rieslingvinerna har lagrats.

Så nu vet ni det!
Nicht avgaser.
Nicht invektiv
Nicht skiffer.
1,1,6-trimetyl-1,2-dihydronaftalen!
Lättare att säga petroleum, fotogen, diesel, skiffer eller vad ni vill. Bara alla vet vad som menas.

Wegeler Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese 2002
Gyllengult. Lätt honungsdoft men dominans av röda och gula äpplen och en balanserad ton av 1,1,6-trimetyl-1,2-dihydronaftalen. Detsamma återkommer i munnen som en fin skiffermineralitet och nu verkar äpplena dessutom ha haft lätt beröring med en urskrapad vaniljstång. Här kan nog finnas en och annan citrusfrukt, men inte minst en frisk syrlighet med utmärkt balans mellan syra och sötma. Restsockerhalten på 70g/l är inte det minsta besvärande. 
88-

Mycket god redan 10-årigt lagrad spätlese för 129 kr köpt på Systembolaget [paw rihk-titt]!
Lite drygt dubbelt upp mot kostnaden för den 10 min långa enkelresan över floden.

Hade man varit vinskribent hade det nog tusan blivit fyndstämpel på detta.

Ni får stämpla själva bäst ni vill om ni också gillar den här typen av viner. Flaskor skall finnas kvar till 6 månader efter släppdatum 1/3.

2007 Zisola Doppiozeta Sicilia IGT (Mazzei) och världens godaste glass

Det sägs att världens godaste glass kommer från Noto, i sydöstra hörnet av Sicilien nära Siracusa.
Så vi åkte dit. Vad gör man inte för sina barn?
Nu hör det lite till saken att vi redan befann oss på Sicilien. Viss betydelse hade det också att Mazzei som kanske mest är kända för sina viner från Fonterutoli i Toscanas Chianti Classico även har en vingård vid namn Zisola.
Ligger på Sicilien.
Utanför Noto.
Som av en händelse.
Barnen är dessutom stora och nog mer intresserade av vin än av glass (nåja...), så vi började med Zisola. Man måste prioritera.

Varmt, torrt, öde, olivträd, citronträd och vinrankor. Några som arbetar med att bygga upp en stengärdsgård eller vad motsvarande nu kallas på italienska. Brännande sol. Loj stämning med slöa hundar på gården. Inne i huvudbyggnaden en man i mörk kostym och en utan. Ingen med solglasögon eller fiolfodral så det känns lugnt även om det är lite spaghettivästern-meets-maffiafilm-känsla över vårt oannonserade besök. Alla talar italienska, mottagandet är vänligt och vi får mycket noggrant och omständligt kvitto på vinet och grappan som inhandlas.
Senare visade det sig att årgången efter fanns att beställa på SB och numera finns 2010 att tillgå.
2007 års modell låg 16 månader på franska barriques varav 50% nya.
60% Nero d'Avola, 30% Syrah och 10% Cab franc från kalkrik lerjord.
Då hade vår ekkänslighet inte utvecklats till dagens nivå men vi lät det för säkerhets skull ligga till sig för att få fatmolekylerna att integreras med vinets övriga beståndsdelar.

Ikväll när det blåser extra kallt längtar vi så mycket efter sommaren att vinet plockas fram till våra  lammkotletter med grekisk sallad och tzatziki.

Sommar, sol, resor och minnen på butelj! Underbart oavsett hur det smakar.

Hjälpte det att vänta ut faten?
Nja..

Färgen är mörk purpur blandat med bläck. Det doftar rostade fat, dammiga träbjälkar, choklad, körsbär och björnbär. C säger direkt Italien, provandes blint. Själv tänker jag flyktigt Spanien och Toro fast jag vet. I munnen är det mer typiskt italienskt körsbärsfruktigt med en bra syra men en lite dammig sammetsmatta av tanniner. Fattoner med kakao och lite vanilj. Lite opersonligt och tillrättalagt.
87

Bra till maten, sämre utan. 14% alkohol tåras längs zaltoglasens väggar. Vi drömmer oss både tillbaka till Sicilien och framåt till sommaren.
Snälla Mazzei. Ta bort de nya faten. Det blir både billigare och godare.

Glassen då?
Jo själva staden Noto, mest känd för sin barockarkitektur (och enkelriktade smala gator?) kom inte riktigt överens med vår gps men glassen från Caffè Sicilia var väl värd att vänta på och mycket riktigt bland det godaste vi ätit i den vägen.
Ett dopp vid en nästan öde strand i Lido di Noto gjorde inte heller ont.
Här hemma råder sibirisk väderlek...

Munskänkarnas praktiska trebetygsprov - epilog med Arianna Occhipinti Il Frappato 2010

Om man betänker att mångårigt mer erfarna provare än jag gått bet på Munskänkarnas praktiska trebetygsprov vid mer än ett tillfälle, inses att man förutom det rent kunskapsmässiga även måste ha vingudarna på sin sida och att summan av alla möjliga framgångsfaktorer helst skall råka sammanstråla den dagen man gör provet.
Nu råkade det bli så på första försöket och oavsett vad man tycker om meningsfullheten i ett sådant test och vad det egentligen mäter, är det naturligtvis väl värt att fira när man efter fyra veckors väntan får resultatet och godkännandet  i mailboxen.
Visst, detta liksom vinprovning överhuvudtaget är en väldigt världslig liten historia, men man skall icke förakta att det stora inte sällan ryms i det lilla och man måste tillvarata även de små glädjeämnena i livet oavsett hur viktiga eller oviktiga de må vara.

Samma tankar dyker upp när det skall plockas fram ett vin att fira med. Varför måste det vara så storslaget? Man läser ibland hur det druckits inte bara en utan tjogtals med olika champagner, svindyra bourgogner, bordeauxviner eller vällagrade kvalitetsbrunello. Självklart är det kul att prova och jämföra men man får aldrig glömma att livet inte bara handlar om jakten på det perfekta vinet (som ingen någonsin kommer att hitta). Man måste naturligtvis då och då stanna upp och bara njuta av det man har, stort som smått. Det är så lätt att ryckas med i den allt snabbare virvlande köphetsen, inte bara för viner utan för alla konsumtionsvaror. Kvalitet dränks av kvantitet. Ibland måste man bromsa och reflektera. Var sak har sin tid.

Även om Arianna Occhipintis Il Frappato 2010 är hajpat och avhandlat vid flertal tillfällen i bloggvärlden det senaste året, är det ett vin som vi väntat med att dricka. Vi har förstått att det manar både till njutning och kontemplation och har lyckats hålla fingrarna borta. Ibland är det en njutning i sig bara att ha något framför sig och veta att man kan, men inte måste.
Tillfället gör vinet och vinet gör tillfället. Plötsligt faller bitarna på plats. Naturligtvis är just detta stunden som både vi och Il Frappato har väntat på.
Som vi trott är det här ett vin att dricka som gör sig bäst utan långrandig beskrivning.
Det stora ryms inte sällan i det lilla.

Burgundiskt italienskt 
Jordnära med klass och elegans 
Sensualitet, syra, svalka och värme i samma andetag
Ren röd frukt
Och en sjuhelsikes massa kalkmineralitet
92

Bergerac vs Bordeaux igen

Det är i teorin nästan elakt mot denna lilla Bergeracproducent att överhuvudtaget servera det för er säkert okända Château Champarel Cuvée Prestige från AOC Pécharmant tillsammans med bordeauxvinet Clos du Marquis, 2^esCrus-slottet Château Léoville-Las-Cases andravin.

Château Champarel hittade vi genom att råka beställa in det en middag på den fantastiska lilla krogen Le Bistrot du Presbytere i byn Quessac. Vi köpte det dagen därpå av Madame Bouché själv på vingården och i efterhand har vi läst i Paul Strangs "South-West France" att han tycker att producenten tillhör de bästa i Pécharmant.

Clos du Marquis fanns på systembolagets senaste nyhetssläpp och vi köpte eftersom det såldes på halvflaska. Dyrt men inte omöjligt om man nu vill prova lite bättre bordeaux.
Årgången 2005 är samma för att jämförelsen skall bli rimlig. Ett bra år i dessa trakter.

Château Champarel Cuvée Prestige 2005, Château Champarel (9€)
Lätta mognadstoner, svamp, lite murrig mörkfruktig doft som efterhand öppnas till mer svarta vinbärsblad, romrussin, lite choklad, örter med rosmarin. 
Mörk frukt med sv vinbär, ceder, choklad, bra bett i tanninerna, lite svagare syra, måttlig längd. Rejält i ruffigare stil, i viss mån obalanserat men perfekt till viltsteken.
87

Clos du Marquis 2005, Château Léoville-Las-Cases (349kr/375 ml)
Endast antydda mognadstoner som får lustcentrum att burra till lite lätt. Lyxiga fat inledningsvis faktiskt med lite spanska (amerikanska) vibbar med kolafudge, lite dill och svaga vaniljtoner, men under kvällen kommer lite mer klassiskt franska lättrostade kaffetoner och trä fram. Svarta vinbär plus liten mängd lite rödare frukt och antydd örtighet.
I smaken viss elegans, fina svarta vinbär med liten tillblandning av rödare frukt, rikligt med fina syror och bra längd men väldigt polerade tanniner. Mycket välbalanserat och med hög drickbarhet redan nu.
90+

Ja man kan ju diskutera prisvärdhet i det oändliga. Så många olika faktorer styr det personliga värdet av ett vin. Här är det dessutom svårt att jämföra priser exakt eftersom Château Champarel är köpt på vingården och Clos du Marquis på systembolaget, men för vår del är det definitivt inte värt den stora prisskillnaden mellan dessa viner. För 349kr hittar man andra minst lika bra eller bättre viner på helflaska.
Snackar vi lagring och tittar på korkarna så lär å andra sidan Bergeracvinet inte ha så mycket att hämta på lång sikt. Snackar vi dricka och matvin är prisvärdhetsfaktorn mångdubbel mot Bordeauxvinet.

Vi kan i alla fall åter konstatera att vi imponeras av Bergeracområdet och Pécharmant och egentligen är vi bara korkade som inte behåller denna till synes välbevarade hemlighet för oss själva.
Måtte aldrig priserna stiga orimligt mycket!

Läs mer om Bergerac här.
Åker ni dit och vill ha ett suveränt bra boende kan La Libertie verkligen rekommenderas! 

Madame Bouché

Barbera x 2. Lano vs Negro

Ekvationen  högoktaniga syror + låga tanniner + medelfylligt vin + körsbärig frukt = barbera för oss tills motsatsen är bevisad.

Lano, Barbera d’Alba "Altavilla" 2009
Här doftar det något kärva körsbär varvat med hallonlakrits, björnbär och jordgubbar i bottifat och syrorna står som spön i backen med en fruktig friskhet och bara svag slutbeska. Vi slungas till Italien och det dräller mycket riktigt av mineralsälta som vi inte sällan finner i Piemonte även om tanninerna här är knappt förnimbara. Slankt, lite kärvt och möjligen antytt kantigt.
87+

Sa vi barbera?
Vilket härmed skulle bevisas.
Vid eftergranskning noteras att Lano mycket riktigt lagrar vinet 12 månader på traditionella botte (2,5hl) innan tappning.
Inköpt hos Winewise för 89DKK. Barbarescon ligger snäppet högre på kvalitetsstegen och har avhandlats här.

Negro, Barbera d'Alba "Bertu" 2009
Dominerande doftnoter i detta mörkt blåröda och lätt opalescenta vin är de torkade svarta vinbären på en bädd av viol som på något förunderligt sätt mjukt övergår i en svagt rökig vulkandoft. Först får det oss att tänka Graci Etna Rosso 2010, men sannolikt har det med fat att göra. Mogna vinbär går igen i smaken, några körsbär tittar fram och faten blir ännu tydligare och något för dominanta. Även på tungan finns det rikligt med vulkaniska bergarter, nästan som att tugga på en utbränd tändsticka. Tanniner finns det inte mycket av, syran är hög men det har inte den sedvanliga friska barberafrukten. Mindre finess och sämre balans än vin nr 1 men fungerar utmärkt till carbonaran och dag två har tillfört syre gjort ett bra jobb och hissat upp vinet ett snäpp frukt- och poängmässigt.
86-

Lagrat 16 månader på franska barriques varav 30% nya. Köpt på vingården i Roero för 14€. Inte alls dålig fathantering och till maten gör det jobbet bra, men blir lite klumpigt vid jämförelse med det slankare fruktigare mer barberatypiska Lano. Negro gör även även en annan barbera där hälften av vinet ligger 15 månader på stora botte och andra hälften på använda barriques. Vad oss anbelangar är den att rekommendera i stället.

d'Angelo "Valle del Noce" 2006, Aglianico del Vulture DOC

Basilicata för en lite undanskymd tillvaro för den vanlige turisten, inklämt mellan de något mer turistkända Kampanien och Kalabrien. Förklaringen är kanske att endast en liten del av regionen har kuststräcka. Fördelen för den som hittar dit är enligt oss just avsaknaden av turister. Vi tycker ju om det genuina och vill hellre höra italienska i stället för tyska och engelska på stränderna och trattoriorna.

Vi tycker även om genuina viner, vilket man också kan hitta i Basilicata och Aglianico del Vulture DOC. Valle del Noce och andra viner från d'Angelo har avhandlats vid flera tillfällen i olika vinbloggar.
Av någon outgrundlig anledning har det köpts men aldrig lyckats maka sig fram så långt i vår pipeline att det druckits. Idag kommer det på bordet när det är dags att ge döttrarna en grundkurs i vinprovningens ädla konst. Tanken är bl a att illustrera tanniner som ju det brukar finnas rikligt av i viner gjorda på aglianico. Vinerna från d'Angelo brukar dessutom hålla hög kvalitet trots prisnivå endast kring hundralappen hos Carlo Merolli. Bredvid har valts en systembolagsrioja reserva i samma prisklass. En av vinterns kanske sista grytor står på bordet.

Mörkrött med en antydan till tegelkant och minimal transparens. Det första näsan möter är choklad innan vi trevar oss vidare i mörka fruktlabyrinter av bl a slånbär och torkade plommon. I smaken ljusnar det  betydligt med överraskande friska och syrliga körsbär, nästan lite maraschino och syrorna klingar högt och ljudligt mot tandhalsarna. Fin struktur, lite fylligare än väntat med riktigt bra längd och balans.
88+

I slutet associerar vi åtminstone med munnen nästan åt Mastroberardino Radici Taurasi 2006. En lite oväntad övergång från den dova inledningen till den betydligt friskare avslutet. Hög drickbarhet nu men är säkert gott ett par år till.
Tanninerna som vi skulle illustrera är som talk på våra ärrade tandkött men båda döttrarna finner dem lätta att hitta och tycker dessutom att vinet är klar segrare i jämförelsen med riojan.
Phuuh! Hjärtat sväller.