torsdag 26 juni 2014

På toppen av La Morra - Giulia Negri & Serradenari


Vi har nog sagt det förr. Det är ofta besöken och provningarna hos de mindre kända vinproducenterna som är de roligaste.
När vi skrev till Giulia Negri var det svårt att få ihop en tid för provning de få dagar vi var i Baroloområdet, men hon var vänlig nog att ta det på lördagen när hon egentligen pluggade med sina kompisar. Glad, charmig och generös som hon var blev det den kanske trevligaste och mest minnesvärda provningen under våra Barolodagar och då var vi ändå hos Giacomo Conterno, Bartolo Mascarello m fl. 
Ungdomligt stort hjärta och äkthet kan betyda mer än mångårig erfarenhet åtminstone för oss som inte blir starstruck särskilt lätt.



 Även i övrigt är det svårt att inte bli imponerad av henne. Denna endast 22-åriga tjej studerar marknadsföring i Milano. Vinkunskaperna inhämtar hon på plats från föräldrarna som driver Serradenari sedan många år. Egendomen har anor sedan fler generationer tillbaka. Man marknadsför sig bl a genom att man gör Barolo från världens högst belägna nebbioloplantor. "Amerikanarna gillar det" som hon krasst uttrycker sig.
Vinrankorna växer på över 500 meters höjd och tillsammans med La Morras generella elegans har det här fångat även vårt intresse. Och ni som varit i Baroloområdet har säkert sett masterna nära La Morra och förstår var vi befinner oss.





Märket Giulia Negri är hennes eget skötebarn men vi misstänker att det kanske är lika mycket marknadsföring som vinmakeri som ligger bakom detta. Hur som helst blev vi riktigt imponerade förra sommaren när vi provade hennes Barolo -08 som fanns i systembolagets beställningsortiment och importeras av Terrific Wines som den rutinerade vinmakaren Lars Torstensson är inblandad i. 
Planerar man ta in Serradenari också månntro? 
Vi återvänder i alla fall gärna till 10:orna och kommande svala årgångar. Terrific wines!



Serradenari Barolo 2009
Förvånansvärt fräsch och finessrik barolo även om här, liksom hos flera andra 09:or vi testat, finns en lite brådmogen fruktighet som tillsammans med de ganska avrundade tanninerna och drygt medelhöga syrorna gör vinet tillgängligt redan nu.  

Serradenari Barolo 2010
Årgångsskillnaden blir påtaglig och den höga höjden gör sig påmind med både ökad syra och stringens och en rödare frukt. Elegant och sirlig barolo med viss mjukhet i gommen och utan alltför påträngande fat eller besvärande stramhet sin ungdom till trots. Faktiskt ganska lättdrucket och tillgängligt redan men det här kommer naturligtvis att växa under flera år. Provningens favorit!

Giulia Negri Barolo 2009
Jämfört med Serradinari från samma år har det här en något mer voluminös kropp utan att vara stöddigt på något sätt. Frukten tar mer plats och här finns en viss värme som utifrån våra preferenser inte tilltalar oss lika mycket som övriga av dagens provade viner.

Giulia Negri Barolo 2010
Här blir också årgångsskillnaden tydlig. En stadig ryggrad av tanniner, hög syra och ganska mogna körsbär och jordgubbar men med mer senig styrka och mindre hetta än årgången innan. Spretar möjligen något men känns liksom 08 (provad i fjor) mer tillgängligt än vad man borde förvänta sig utifrån åldern. Terroir menar Giulia. Kanske det kanske.

Giulia Negri Pinot Noir 2012
Det här är riktigt kul. En Pinot i Barolo. Det krävs nog höghöjdssvalka för att det ska funka. Giulia menar att 2012 är första årgången man börjar få ordning på vinet. Tidigare har det varit mer nebbiolo- än pinotkaraktär. Visst är det väl lite så fortfarande men här finns ändå en fin pinositet med slankhet och senighet om än inte med burgundisk elegans. Små tanniner och möjligen en liten ton av viol som som skulle kunna få en att associera till området men knappast om vi provat blint. Snygg fathantering där vinet legat ett år på använda barriques. Fr o m 2013 har man köpt nya fat så man får väl se vad det innebär. 

Giulia Negri Chardonnay 2012
Ja när vi ändå är inne på franska druvsorter så varför inte prova en piemontesisk chardonnay. Ganska enkelt och lättdrucket med bra syra men kanske inte den mineralitet eller komplexitet vi är vana vid från Bourgogne och Jura. Här har man också använt begagnade barriques och det har skötts mycket snyggt. Inget rostat bröd smör här inte. Gott!

Jo apropå charm. Vi glömde ju nämna lille Tartufo som finns på Giuglia Negris etiketter.
Världens snällaste vakthund.


söndag 22 juni 2014

I Fabbri - Chianti Classico på hög nivå


Okej.
Vi erkänner.
Lika bra att säga som det är.

Trots att vi har
kört genom hela Puglia och handlat damskor på marknaden i Alberobello
tagit båten från Peschici till Tremitiöarna utanför Garganohalvön
promenerat på öde gator bland klipphusen i Matera
hälsat på en av döttrarna när hon bodde i Rom
druckit för mycket grappa i Ligurien
druckit för mycket limoncello i Sorrento
ätit för lite tryffel i Alba
kryssat på smala grusvägar mellan Barolos finaste vinmarker
bilat längs hela västkusten söder om Neapel
blivit strandsatta i Palermo efter århundradets regnoväder
hängt tvätt i Cefalù
kollat på naftalindoftande herrkläder i Vibo Valentia och sedan bakat pizza med vår hotellägare i Briatico
badat i det svavelosande naturliga bubbelvattnet på Vulcano
sett en tumlare på vägen tillbaka till Kalabrien
stirrats ut av lokalbefolkningen i byhålor på Sardinien
bestigit Vesuvius i högklackade sandaletter (eh, ja bara en av oss)
kastat snöboll på Etna

Trots vår mångåriga kärlek till Italien och hektolitervis med sangiovese som var det egentliga ursprunget till vårt vinintresse

...så har vi aldrig varit i Chianti...

Förrän nu!



Lika bra att satsa högt när vi ändå är här.
580 m ö h närmare bestämt och Chianti Classicos högst belägna vinmarker i Lamole c:a en mil sydost om Greve in Chianti. Här görs vin sedan länge. Den största aktören är Lamole di Lamole. För att få någon slags referens har vi provat deras Chianti Classico på restaurang kvällen innan och uppfattat det som ett enkelt och i sammanhanget massproducerat lite tråkigt vin med artificiella dofter.
Däremot hajade vi till när vi av en slump fick prova instegsvinet från I Fabbri den där gången vi hade handlat på Winewise i Köpenhamn. Det här var något helt annat och extremt mycket vin för pengarna. En rimlig hypotes är väl att om det enklaste vinet är av så hög kvalitet borde det vara väl värt att utforska deras övriga viner. Därför är vi i Casole. Hos I Fabbri.


Här på Lamoles sluttningar ovanför floden Greve har generation efter generation från släkten Grassi gjort vin sedan 1600-talet. Från efterkrigstiden gjorde man uppehåll under några decennier och husen användes bara som sommarbostad tills Susanna Grassi bestämde sig för att överge jobbet i modebranschen i Firenze och i stället återuppta vin- och olivoljeproduktionen på familjens ägor. Ursprungligen startade hon upp det tillsammans med sin syster Maddalena men numera är det huvudsakligen hon själv som styr verksamheten med ett fåtal anställda.
Sedan starten år 2000 bygger man successivt upp en "Sustainable Agriculture" med allt vad det innebär i form av ekologisk produktion och långsiktigt miljötänkande. När man som i detta fall lyckas kombinera det med fantastiska viner är det bara att gratulera.
Det är nämligen precis det här vi vill hitta, men ser alldeles för lite av.



Förutom mindre mängder Merlot och Canaiolo odlas Sangiovese grosso di Lamole som dominerande druvsort på 9 ha DOCG-mark exponerat mot syd-sydväst. Kombinerat med hög höjd och väldränerad jord huvudsakligen av galestrotyp skapas naturliga förutsättningar för bra viner utifrån våra preferenser. Lägg till ekologiskt tänk, hårt arbete och skickligt vinmakeri och vi är hemma på mammas gata.

Någon månad efter att vi tagit kontakt med Susanna träffar vi henne på Fri Vin och provar en ny årgång av hennes instegsvin plus ytterligare ett av hennes alster och får då bekräftat det vi anat. Det här är riktigt bra!


När vi anländer till Casole och I Fabbri sitter redan ett turistande par från Israel och sippar på vinerna som står framdukade tillsammans med lite antipasti. Här är tyst och fridfullt, bara fågelkvitter och en svag vind som susar i olivträden. Vi får prova oss igenom hela sortimentet utom hennes Gran Selezione ("Etichetta Nera") som hon inte har på plats för tillfället. Vi är väldigt nöjda ändå.


I Fabbri Chianti Classico 2011
Syrliga, något kärva röda körsbär varvat med ett och annat lingon och mogna jordgubbar.
100% Sangiovese som legat ett år på betongtank och ytterligare tre månader på flaska.
Ingen årgångsvärme här inte tack vare höjden. Enkelt, gott, rent av hög kvalitet. Och som vi älskar den där retroetiketten! 109DKK på Winewise.

I Fabbri Chianti Classico "Terra di Lamole" 2010
Frågan är om inte detta är vår favorit. 90% Sangiovese, 10% Canaiolo där hälften legat i betongtank och andra hälften i begagnad tonneaux från Franska centralmassivet.
Strukturen är tätare, tanninerna mer närvarande men milda, syran alltjämt distinkt hög och komplexiteten större med något mörkare körsbär, jordgubbar, hallon, lite tobak, viol och örter.
Oj så svårt att spotta! 139DKK kostar detta på Winewise. Välinvesterade pengar om man gillar sangiovese.

I Fabbri Chianti Classico "Olinto" 2010
Doften är fin med något dovare frukt än de båda föregående. Samma går igen i smaken där körsbären inte känns lika kärva och delvis är utbytta mot en blåare frukt av björnbär och plommon. Syran är något avrundad och tanninerna lite mjukare.
Här hittar vi 80% Sangiovese och 20% Merlot. Ett utmärkt matvin men vi gillar ju mer de lite stramare klassiska varianterna.

I Fabbri Chianti Classico Riserva 2010
Balanserad fin helt orostad fatton med minimala vaniljaromer. Mörkröd frukt åt det något stramare hållet med lite kärva körsbär, nypon och örter. Medelfylligt med en ganska stram struktur, halvslipade tanniner, hög fin syra och högst tillfredställande längd. 
95% Sangiovese och 5% Canaiolo som får mogna 18 månader på tonneaux av varierande ålder och sedan 12 månader på flaska. Lite väl ungt för ögonblicket men tror att detta kan bli riktigt riktigt bra om en 4-5 år.

Il Doccio 
100% Merlot är kanske inte vad vi brukar dricka men det här funkar alldeles utmärkt, inte minst till maten.
Marken det odlas på ligger 580 m ö h vilket ger det en bra syra utöver den sedvanliga ganska mjuka och mörka plommonfruktigheten och italienska körsbären. En del har fått mogna på ståltank och en del på gamla tonneaux.



Efter den inledande provningen får vinerna chansen att visa vad de går för till mat. Naturligtvis är det så här man bör prova vin. Vi bjuds på en "enkel" lunch (trerätters) och får sällskap av Susannas charmerande pappa som är före detta ingenjör och inte alls har sysslat med vinmakeri. Däremot vet han hur man njuter av både mat och vin och poängterar att en bra lunch är hemligheten bakom ett långt friskt liv. Förutom vinet då, där vi bl a får lära oss hur man använder det till efterrätten. Jodå, visst är Terra di Lamole alldeles utmärkt även på de lättsockrade jordgubbarna i stället för mjölk eller grädde som här hemma. En liten middagslur på det, så har ni receptet för att hålla sig lika pigg som denna 85-åring.

Det är just för det här stunderna som vi har vårt stora vinintresse.
Landskapet, maten, vinet och människorna bakom.

Livet självt.










söndag 15 juni 2014

Montalcino - Colleoni, Podere Sante Marie




Vi avslutar där vi började vårt första Montalcinoinlägg. I ett rum för 70€/natt hos Marino och Luisa Colleoni. Visserligen utan frukost men det är billigt, underbart vackert, med ett mycket trevligt värdpar och viner av världsklass på armlängds avstånd. Vad mer kan man begära?

1993 köpte paret Colleoni egendomen som i lokalbefolkningen kallades Sante Marie. Man lär först i efterhand ha upptäckt att det fanns gamla överväxta vinodlingar där. Marken restaurerades, nya vinstockar planterades 1998 och år 2000 gjordes den första brunelloårgången.
Redan från början valde man att arbeta ekologiskt och man har genom åren utvecklat detta ytterligare. T ex jobbar man de senaste två åren helt utan svavel från att tidigare haft minimala mängder. Hårt arbete i både vingården och vinkällaren är naturligtvis hemligheten för att upprätthålla kvaliteten. Intressant är att vi själva som inte sällan brukar beskriva den här typen av viner som innehållande "bio- eller naturtoner" hittar inte tillstymmelse till det här. Inget reduktivt och inget stall eller hönsbur. Det här är bara så rent och kemikaliefritt det kan bli och av högsta möjliga kvalitet. Ni som tvivlar på om det finns bra s k naturviner – åk hit och prova.





Förutom sin brunellomark har man 1,5 ha i Castiglione d'Orcia i sydost utanför det egentliga Montalcino. Vinerna härifrån benämnes DOC Orcia.
Till Brunello (och Rosso) har man 1,5 ha fördelat på två områden. Santa Maria precis där man bor och Sant Antimo i söder med sydostlig exposition. Santa Maria är exponerat mot norr, nordväst och sydväst.
Fram t o m 2011 har han blandat druvor från vinmarkerna men härefter sker både vinifiering och lagring separat. Beroende på om det ska bli Brunello eller Rosso avgör han i ett senare skede om det blandas eller blir ett enkelmarksvin.
Man strävar efter att göra viner som är drickbara i så tidigt skede som möjligt. Kan man samtidigt få en lagringspotential gör det naturligtvis inget, men Marino menar att man ska inte behöva vänta i evigheter för att kunna dricka ett vin. Dessutom vet man ju aldrig exakt hur det kommer att bli med tiden.
Den totala produktionen är liten och ligger kring 8000/9000 flaskor per år, fördelat på 2500/3000 Brunello, 2000/2500 Rosso di Montalcino och 2500/3000 DOC Orcia. 

Eftersom nästan alla flaskorna är sålda när vi är där blir det fatprovning. Det har vi ingenting emot, särskilt eftersom vi får chansen att prova vinerna från samtliga fat i källaren. Det här är extremt lärorikt och ett unikt tillfälle att jämföra karaktären för olika lägen och årgångar. Det visar sig bli ytterligare ett bevis för hur komplicerat det är att försöka generalisera karaktäristiken hos en vinmakare och en vintyp.



2012 Vigne Sant'Antimo är fylligare och något varmare än de övriga. Det här ska användas till Brunello.

Nästa är från 2011 blandat från de två brunellolägena. Här finns det läder och vilt i doft och smak som Marino menar härstammar från mjölksyrabakterier (eller menar han malolaktisk jäsning?). Detta vin skiljer sig klart från de övriga och faller inte oss i smaken lika mycket. 

2011 Vigne Santa Maria Ska bli Brunello Riserva. Detta är tack vare årgången åt det fylligare, fruktigare hållet än -10 och -12, även om vi aldrig får någon sylträdsla på dessa höjder både räknat i kvalitet och meter över havet. Mer likt -12 Sant'Antimo.

2010 Brunello tycker vi är ett fantastiskt vin, men det är ju samtidigt det som är färdigt för buteljering vilket sker om några veckor. Här finns allt det Marino vill uppnå i form av drickbarhet. Måttlig alkoholhalt kring 13%, elegans och lätthet och ändå en fast struktur med klar hög syra och fint grepp i tanninerna. Ett strålande vin med bra balans mellan alla komponenter trots att det ska ligga till sig ytterligare minst 6 månader efter buteljering innan det får släppas. C:a 2500 flaskor kommer det att bli att slåss om.

2012 Vigne Santa Maria är friskt med drygt medelhög syra, bra tanniner och skön röd frukt i en medelfyllig struktur. Påtagligt elegantare än Sant'Antimo. Det här blir också vingårdsbetecknad Brunello som vi vill köpa när det släpps om några år.

Rosso 2012 är det också dags att buteljera. Här har använts en del från Santa Maria och en del från Sant'Antimo. Blandningen ger en bra balans och ett tämligen fylligt vin där vi börjar känna igen den rena frukten. Här i något mörkare tappning med ett generellt bredare anslag. Detta är ett mer utpräglat matvin till skillnad från 2012:an gjort på enbart Santa Maria-druvor som är mer av ett kontemplationsvin med betydligt större komplexitet.

Slutligen får vi prova de två olika faten med vinerna från 2013 där Marino ännu inte bestämt vad ska bli av dem. Året får fyra stjärnor och betecknas av Consorzio del vino Brunello di Montalcino som ett traditionellt år med gradvis och sen mognad (inte tidig som 2012) och bra balans mellan alkohol och syra.
Båda vinerna doftar ungdomligt brödiga och lätt jästiga. Sant Antimo-varianten har en något högre socker och alkoholhalt medan vinet från Santa Maria är både elegant och syradrivet med fina tanniner. Det är inte alls så kantigt som man skulle förvänta sig men har kanske inte tillräckligt med muskler och skelett för att klara förvandlingen till Brunello. Å andra sidan påminner scenariot denna årgång om 2002 där Marino först var på väg att deklassificera vinet till Rosso men där han slutligen valde att vänta och ut kom ett riktigt bra vin efter att faten gjort sitt. Därför avvaktar han. Även viners liv är fullt av överraskningar.
Att vara vinmakare kräver både kunskap, erfarenhet känsla och kanske lite tur.
Själva hade vi en fantastisk tur som fick möjligheten att bo här, träffa dessa människor med stora hjärtan och prova deras underbara vinerna. Man har dessutom vänligheten att låta oss köpa några av de sista flaskorna Brunello från 2009 trots allt. Vi handlar även den utmärkta ekologiska olivoljan och får en flaska extra på köpet tillsammans med en butelj oetiketterad prosecco (från Cartizze) som färdkost på den fortsatta resan. "Vänta inte för länge! Blir det för varmt kan kapsylen gå av".
Mille grazie!

(Den klämmer vi för övrigt redan ett drygt dygn senare i Greve in Chianti, men det är en annan historia.)







tisdag 10 juni 2014

Montalcino - norr

Det här kan vara pärleporten.
Det är i alla fall den norra stadsporten i Montalcino bakom vilken det finns en del potentiella pärlor i vinöst format. Om man tar sig genom den och håller till vänster några hundra meter längre fram efter den lilla kyrkan, så kommer man till Marino Colleoni och hans Podere Sante Marie.

Il Marroneto
Om man håller till höger kommer man i stället till Il Marroneto bara efter 50 m.
Alessandro Mori tillhör de genuina traditionalisterna i Montalcino. Fadern köpte egendomen 1974 och provningar av tidiga viner lär ha visat att det här handlar om projekt som håller för långlagring. Mori själv gav upp sin urpsrungliga karriär som advokat och gör brunello på heltid sedan 1994.
Han låter väldigt positiv i sitt mailsvar till oss när vi vill boka tid för besök och jag berättar lite om oss.
Citat:
I am an historical wine maker in Montalcino (from 1976) and the first vintage bottled from us is the 1980.
Think that in all this time I wasn't able to sell one bottle of my wines in Sweden.
I don't understand why all the tenders from the Swedish Monopoly ask only about cheap brunelli ... This is the way to make the swedish market full of manipulated or industrial wine....
so, will be a pleasure to receive you here, in Il Marroneto.


Inte konstigt att våra förväntningar är lite uppskruvade inför den förestående provningen. Väl framme finner vi en man djupt koncentrerad på ett hål i marken just nedanför vinraderna. Vi frågar efter Alessandro men får ett svar som vi uppfattar som att han inte är där. Okej, han är väl i vingården då. Vi hänvisas in till källaren med tillhörande glasomgärdat kontor. Bakom reflexerna i glaset skymtas en kvinna i kanske 40-årsåldern som till synes irriterat vinkar in oss. Vi får en klassisk uppvisning i paradgrenen Italiensk makt i kontorsstol. Ni vet den där fantastiska förmågan att till synes helt ointresserad och nonchalant både lyckas granska och ignorera oss, en konstart som brukar vara särdeles utvecklad i t ex biljettluckor på italienska tågstationer. Att lyckas med det i en glasbur där det bara finns vi tyder på både talang och mångårig träning. Naturligtvis talar hon bara italienska. 
När jag visar mailkonversationen med Alessandro kan man ana en liten ryckning i ena ögonvrån och blicken flackar mot datorn. Skriven engelska verkar hon förstå åtminstone delar av. När hon sedan efter febrilt letande i sin dator hittar Alessandros mail till oss i originalform, är metamorfosen fullständig. (Sur)puppan blir en fjäril. Hon spricker upp i ett leende, ber (nästan) om ursäkt, talar plötsligt i alla fall hjälplig engelska och ber oss sitta ner i soffan utanför bara en liten stund.


Vi beundrar den äldre flasksamlingen och i periferin av vårt synfält ser vi bakom glaset både blixtar, magma och rök från hennes mobiltelefon när hon knappar in vad vi med säkerhet förstår är ett SMS till Alessandro Mori som ingen av oss skulle vilja få från någon, någonsin. Inget lågsvavlat här inte!
Härefter kan hon inte nog ofta upprepa att nästa gång vi kommer ska vi kontakta henne i stället så att fadäsen inte upprepas och vi får hennes visitkort för säkerhets skull. Tyvärr är Alessandro borta hela veckan och hon kan uppenbarligen inte själv hålla i någon provning och är ledsen att det blev så här. Jaja, inte för att vi vet vad i-landsproblem heter vare sig på italienska eller engelska men sånt är livet och vi hoppas på det bästa i form av hemmaprovning och köper med både vanlig Brunello och hans "Grand-Cru" Selezione Madonna delle Grazie gjord på druvor enbart från marken nedanför kyrkan.

På kvällen äter vi på Taverna del Grappolo Blu mitt i Montalcino. Vinlistan här är minst sagt imponerande för den här restaurangstorleken och se vad vi hittar på halvflaska om inte den här lilla godingen!


Il Marroneto Brunello di Montalcino 2008
Minimal läderton över en ganska lätt frukt med i huvudsak klarröda körsbär. I munnen rent och klart med rödfruktig syrlighet, dansant elegans i tämligen lätt men vältränad kropp, hög fin syra och balanserat grepp i tanninerna.
Yes!



Pertimali

Om man fortsätter på vägen förbi Il Marroneto stupar det brant med stundtals 20 graders lutning och på ett ställe kommer man knappast förbi med en bil bredare än en Honda Civic. Så småningom planar det ut något, vi svänger vänster och efter drygt 800 m är vi framme vid vårt nästa mål.
1970 sålde Livio Sassetti familjens ursprungliga ägor i Sant'Angelo del Colle söder om Montalcino eftersom han inte tyckte sig kunna göra de viner han ville där. I stället köpte han den nuvarande marken omedelbart nordväst om Montalcino.
Idag är det sonen Lorenzo som driver egendomen och dennes hustru som tar hand om oss när vi anländer. Hon berättar att man använder sig av traditionella metoder, ekologisk odling och vintillverkning, minimal intervention osv, ja ni känner igen det vid det här laget. Lorenzo går till och med så långt att han inte vill polera upp de gamla slavonska ekfatens utsida som många vinmakare gör, eftersom han tänker att kemikalierna kan påverka faten och därmed vinerna. Tja, vem vet?
Man gör både Rosso, Brunello och Riserva och vi provar de två sistnämnda. Tydligen väntar man lite längre än de flesta innan man släpper vinerna på marknaden för bådadera, så någon senare årgång än 2007 finns inte att tillgå än.


Pertimali Brunello di Montalcino 2007
Tämligen voluminös frukt från i huvudsak mörka körsbär med svagt blå ton, en lätt jordig mineralitet , viss örtighet och en välproportionerlig skopa av syra och tanniner.

Pertimali Brunello di Montalcino Riserva 2006
Ännu något mer koncentrerat men med fin balans även här mellan mörk frukt, syra och tanniner som känns lätt avslipade. Den där ganska typiska brunellolädret och lätt jordiga kryddigheten ger en komplexitet och vinet inte blir övermäktigt trots sin hyfsat stadiga kropp.

Båda vinerna åt det lite kraftigare hållet än hos producenterna på våningarna ovanför, men av utmärkt kvalitet och inte utan viss finess. Vi befinner oss trots allt 150 m under Colleoni och samtidigt är jorden komplex med både lera, sand, märgel och marina fossiler. 30€ för standardbrunellon och 40€ för riservan får väl anses överkomligt i sammanhanget inte minst med tanke på årgångarna.


Fuligni


Va? Nä nu får Lessrofs nog kolla synen. Inte ligger väl Fuligni norr om Montalcino?
Nej, men det är det som är fördelen med att skriva blogg. Man gör lite som man vill. Egentligen hittar vi dem rakt öster om staden.
Den före detta lärarinnan Maria Flora Fuligni tog över 1970 när fadern dog och blev då en av de första kvinnliga överhuvudena för en vinegendom i Montalcino. 12 ha (varav 10 ha dedikerat till Brunello) i ostlig och sydostlig exposition på 350-400 meters höjd. Från att tidigare bara ha använt stora botti får brunellon sedan några år tillbaka ligga de första 4-5 månaderna på 500-liters tonneaux och 7,5 hl Allierfat innan de får umgås med slavonsk ek resterande 2,5 år. De där 20 hektoliters Garbelottofaten börjar vi känna igen nu.
Resultatet? Ja enligt O'Keefe mycket elegant och finstämd brunello. Kan det stämma månne?


Vi blir omhändertagna av Mike från Transylvanien som jobbar hos familjen Fuligni sedan 2,5 år. Mycket vänligt professionellt guidar han oss genom ägorna och källaren innan vi får prova en 2012 Rosso och en 2009 Brunello di Montalcino. Just de där årgångarna som Galloni skrev om. 

Fuligni Rosso di Montalcino 2012
Medelfyllig, både blå och rödbärigt skönt fruktig, med bra syra och ganska lätta tanniner. 
Meningslös beskrivning men det här vinet är just så. En utmärkt sangiovese utan några särskilda utsvävningar.

Fuligni Brunello di Montalcino 2009
Visst får man väl kalla det här både elegant och finstämt även om här finns en viss inneboende kraft med både stabil syraryggrad och finmaskiga tanniner. Stramare bygge med körsbärigare frukt än rosson, en del mineraler, snyggt integrerade fat och (hör och häpna) inga förtida mognadstoner. 
Det här gillar vi skarpt. 35€ för 2009 och 28€ för 2008 är priser vi är fullt nöjda med. Man säljer även en del äldre årgångar för den som vill betala mer.

Bra avslut på vårt lilla Giro di Montalcino!

Men Marino Colleoni och Sante Marie då? Den där fatprovningen vi nämnde tidigare?
Lugn, bara lugn. Det kommer en avslutande post också.

lördag 7 juni 2014

Montalcino - söder


Även om det inte finns någon officiell subzonsindelning i området så är väl i alla fall norr och söder officiella och välkända väderstreck vad vi vet. I Montalcino liksom överallt annars borde det vara en tämligen avgörande faktor för druvorna och de färdiga vinerna. Vi skulle nästan våga påstå att norr är svalare och söder varmare. Lika troligt som att svalare växtplats = mer syra, elegans och kanske tunnare struktur, medan värme = mer socker och/eller alkohol och kraft beroende på när jäsningsprocessen avstannar. I analogi med det borde det då också vara så att för oss som mest gillar den förstnämnda vintypen torde vinerna från norr vara av störst intresse. Självklarheterna står som spön i backen.



Å andra sidan uppnås kanske inte alltid tillräcklig druvmognad här under de svalaste åren, då söderdruvorna kan prestera bättre. Sedan var det ju dessutom stora skillnader i mikroklimat och jordmån även mellan väldigt närliggande vinmarker och söder om Montalcino har vi dessutom topp-producenter som Biondi Santi, La Cerbaiona m fl som kan göra fantastiska viner även de varma åren.
Parametrarna i de här ekvationssystemen är väldigt många och det kanske inte är så enkelt som man skulle kunna tro och som ovanstående plattityder anger?
Vi må pröve helt enkelt.


Gianni Brunelli
När vi kör i sydostlig riktning med Podere Salicutti som mål passerar vi först den större aktören Barbi med en turistbuss på parkeringen. Härefter kommer producenten med det passande namnet Gianni Brunelli. För en gångs skull har vi hittat rätt väg från början och har därför 30 minuter tillgodo innan utsatt tid till vårt bokade möte, så vi tar en chans och spontanstannar här helt enkelt.
En äldre kvinna hämtar assistens från en yngre engelsktalande dito och jodå, det är inga problem att få en liten rundvandring. Ska vi prova viner däremot kostar det 15€. Vi får berättat för oss både om det ena och andra. Inte minst om vulkaniska mineraler i jorden från Monte Amiata i bakgrunden, ekologisk odling, naturlig jäst, inga kemiska medel eller gödningsmedel och att det numera är Laura Brunelli som styr verksamheten efter sin makes bortgång. Hon är upptagen men när assistenten förstår att vårt intresse är lite större än normalturistens tycker hon att vi ska hälsa på Laura som blir eld och lågor...eh...ja i alla fall tillräckligt intresserad för att ta med oss på samma rundvandring med samma berättelse men med ännu större frenesi och engagemang. Intressant är, förutom det ekologiska tänket, traditionellt vinmakeri, minimal intervention och medelstora slavonska ekfat osv, att hon utöver marken Podernovone där vi befinner oss även odlar druvor på de ursprungliga ägorna Le Chiuse di Sotto norr om Montalcino och att hon kan blanda från bådadera i varierande proportioner beroende på årgång och hur säsongen varit.
Som sagt. Ingenting är självklart och parametrarna många att ta hänsyn till.

Tyvärr börjar vi redan få ont om tid och tvingas avbryta men hade säkert fått prova viner utan den där avgiften om vi stannat lite till. Ett litet köp blir det i alla fall, för provning på hemmaplan vad det lider. Vi litar på vår brunelloboks bedömning: "Gorgeous delicious Brunellos made with careful attention and the utmost respect for nature".



Nästa gång vi besöker Siena ska vi förresten inte glömma att besöka hennes restaurang Le Logge nära Piazza del Campo.


Podere Salicutti
I stället kör vi som planerat de 50 metrarna till grannen Francesco Leanza och hans Podere Salicutti. Vinerna här har hyllats för sin burgundiska skönhet och komplexitet av Kerin O'Keefe vilket naturligtvis har väckt vårt intresse. I vår tidigare mailkonversation har vi bildat oss en uppfattning om att Francesco är en artig, korrekt äldre gentleman. Hoppsan! Det stämmer ju alldeles förträffligt bra. Före detta kemist i Rom och sedan 1990 självlärd vinmakare, enligt O'Keefe med "hands-off attityd" där han själv bara står för ackompanjemanget till vinet.


Vi går en runda och han berättar en liknande historia som Laura Brunelli med ekologiskt vinmakeri och minimal intervention. Även här är utsikten mot Monte Amiata hänförande. Enligt Francesco finns det emellertid knappast några vulkaniska inslag i hans jordar. Däremot en hel del sediment, kalk och allt möjligt annat och husen på gården som är byggda av sten från området vittnar om detta breda spektrum.


Totalt har han 11 ha mark där det produceras 6000-9000 flaskor Brunello och lika många Rosso årligen. Toppmarken heter Piaggione varifrån han tar druvorna till Brunellon med samma namn. 2004 gjorde han för första gången en riserva och detta upprepades 2008, en årgång som nyligen är släppt på marknaden. 2009 blev det ingen vanlig Brunello utan en variant där han experimenterade med att blanda druvor från Piaggione, Manra och Vigne Teatro. Året var så pass tveksamt och inte minst var skillnaden mellan markerna så stor den gången att han tyckte sig kunna kosta på sig detta experiment kallat "Tre Vigne" men är tveksam om han ska upprepa det. Den sista vinlotten Sorgente används bara till Rosso.
Han tycker att franska fat är det som fungerar bäst med hans viner och använder detta av olika ålder (huvudsakligen äldre) och i varierande storlek från 500 l och uppåt.
Vi får en liten aptitretare i form av fatprov från det som skall bli Brunello 2011, en blandning av Piaggione och Vigne Teatro. Jamen det här var ju suveränt! Visst finns det kraft men samtidigt något subtilt och mineraliskt vackert. Det stämmer inte med årgång och väderstreck. Nyfikenheten är väckt.


Vi märker hans stolthet, inte minst när det är dags för flaskprovning. Långsamt och närmast andaktsfullt öppnar han och häller försiktigt upp vinerna efter att noggrannt sköljt ur glasen med en skvätt vin. Vi rycks med av den lätt förtätade stämningen. Näsborrarna vidgas, smaklökarna står i givakt och vi fokuserar medan han betraktar våra reaktioner.

Podere Salicutti Rosso di Montalcino 2011 
Tämligen tät och fyllig huvudsakligen mörk frukt med viss mjukhet och lätt värme utan eld eller sylt. Medelsyra och lätta tanniner.
Han går ut försiktigt. Vinet är bra även om inte stilen är vad vi älskar. Toppen till mat.

Podere Salicutti Brunello di Montalcino "Tre Vigne” 2009
Även här antydd värme och mycket men något ljusare och friskare frukt från svarta vinbär, hallon och körsbär. Högre halt av såväl tanniner som syra och mineraler. 
Ett snäpp upp både på kvalitets- och komplexitetsskalan men kanske lite vad vi befarat av ett sydvin detta år. Även här skulle mat lyfta vinet.

Podere Salicutti Brunello di Montalcino Riserva 2008
Fantastiskt välstrukturerad och ändå med en ganska senig kropp. Balanserat välproportionerlig i frukt, syra och tanniner med ett fast grepp i slemhinnorna och ändå en mjuk textur åt det krämiga hållet. Olika nyanser börjar uppenbara sig bara på de 10 minuter vi sitter här. Tobak, moccaläder, lätta kryddor, mineraler och svaga toner från lyxiga fat som talar en förförisk franska som inte ens vi kan motstå. 
Aahhh... Det här är vad vi hoppats på. 80€ är galet mycket men vi får aldrig chansen att testa det igen om vi inte köper. Placebofaktorn är säkert hög men det här känns riktigt stort åtminstone här och nu. 

Leanzas vanliga Brunello 2008 finns faktiskt på Systembolaget för 349 kr släppt den 1/4. Visst borde man prova...



Jaha, hur matchar man nu detta sista vin då? Vi vurmar en hel del för mindre och/eller mindre kända producenter, dels för att det brukar vara roligare att besöka dem eftersom engagemanget är större, dels för att det är så trevligt att hitta något som är bra som man inte får tag på här hemma. Kan man dessutom bjuda på lite reklam för bra viner man själv tycker om, har vi inga problem med det så länge det är vi själva som styr.
Å andra sidan vill vi nog balansera upp det med någon stor/känd vinmakare om vi får chansen.
På Biondi-Santis hemsida framgår att det kostar 15€ om man vill ha 45 min rundvandring med vinprovning. Man får hosta upp 50€ om man vill ha sittande provning och få avsatt 60 min tid.
M a o faller de bort redan på hemmaplan.
När vi skriver till Gianfranco Soldera, den kanske störste av alla i området, får vi ett vänligt svar från Monica Soldera att man tyvärr inte kan ta emot oss de föreslagna dagarna men att vi är välkomna en annan gång. Kanske är syftet att sålla agnarna från vetet i båda fallen, men sättet att framföra det på är i så fall så mycket trevligare i Solderas fall.


Giulio Salvioni
Nu är ju knappast Salvioni fy skam om man så säger. Dottern Alessia som tillsammans med brodern håller i trådarna nuförtiden, svarar i sitt mail att vi är välkomna för provning men att man tyvärr inte har några viner till försäljning för närvarande. Med tanke på att deras Brunello ligger i 100€-klassen är vi så nöjda så med bara provning...
Druvorna odlas sydost om Montalcino på 18,5 ha mark i sydostläge 420 m ö h , varav 4 ha är vigda åt c:a 15000 flaskor brunello per år. Endast naturlig jäst och ingen filtrering. Vinerna åldras på 20 hl fat av slavonsk ek i 2-3 år innan de buteljeras. Någon riserva gör man inte. Resultatet brukar anses vara enastående. Vi har tidigare endast provat 2008 års modell och var närmast lyriska även om vinet tillhörde de lite dovare brunellovarianterna. Oroväckande nog skriver Kerin o'Keefe att tendensen genom åren har varit en skiftning mot ett mörkare och mer koncentrerat sangioveseuttryck. Högst lagringsbara lär de i alla fall vara och kvalitén är oklanderlig oavsett preferenser.

Vinkällaren ligger märkligt nog centralt i Montalcino. På utsidan av huset med adressen Piazza Cavour 19 syns inget från bilen som vittnar om att här göres stordåd, när vi rekognoserar dagen innan. Ända framme ser vi att det finns flera Salvionisar bredvid de olika ringklockorna och när det så är dags för ankomst står porten öppen för oss. Källaren är också anspråkslös men mycket prydlig och de slavonska lagringsfaten är skinande rena. Alessia berättar att det kanske inte är helt optimalt med den centrala källaren och att man har en byggnad till på annan plats för kompletterande hantering av vinet.
Efter en kort rundtur provar vi från faten. Det här ska bli spännande!
Brunello 2013 har en trevlig frukt om än lite åt det dova hållet med bra syra- och tanninstruktur utan att det är oroande kraftfullt. Det är när vi kommer till 2012 och 2011 som problemen kommer. Vad är detta?? Amarone? Starkvin? Ett eldigt, mörkfruktigt vinkoncentrat utmanar våra känsliga gommar. Vi frågar om alkoholhalten och jodå, mycket riktigt ligger den på 15,5-16%. Framför allt sticker den ut på 11:an som vi upplever som det sämre av de två.Visst, nu är det här fatprov men vi får ingen som helst indikation på att vi ska satsa på Salvioni de närmaste åren. Det ska i alla fall bli spännande att läsa om slutresultaten när det är dags. Tummen upp från Galloni kanske...?

Jaha. Går det att dra några slutsatser av detta då? Naturligtvis inte, mer än möjligen att vinden verkar blåsa åt det håll vi trodde. Producenter söder om Montalcino och varmare år skall provas innan ev köp.

Nästa gång drar vi norröver.