Vissa kallar det granit i vinet, men det är det ju naturligtvis bara i jordmånen det finns på riktigt, den där speciella grusigt mineralstinna tonen som man ofta hittar i bra Beaujolais av det här slaget. Här är det på klassiskt sätt varvat med vildhallon, kanelstång, lakritsskallar och en mjuk blåblommighet. Allt framträder tydligt när den inledande stalligheten har dunstat bort efter ett pat timmars karaffering. Tyvärr saknar vi 2013 års sprattlande spänst i syrorna men annars bjuds vi på samma sköna kombination av lätthet och tyngd, av yta och djup.
Ni som ännu inte är invigda i Beaujolais och gamays potentiella storhet, glöm det där med designade jästsorter som bildar rikliga mängder banangodisdoftande isoamylacetat.
Och glöm det där med Beaujolais Nouveau.
Lägg på ett par år i stället och leta efter de här cruvarianterna från seriösa och okonstlade producenter som Jean Foillard, Marcel Lapierre, Jean-Paul Thévenet, Guy Breton och Georges Descombes. Och glöm det där med Beaujolais Nouveau.
Ja och Yvon Métras naturligtvis.
Kul! Inte köpt - än ... Apropå 2014, har du provat nån 2013 på sistone? Jag har ett par kvar och tyckte inte att det var jättebråttom sist, men kände inte heller att det fanns någon direkt poäng att spara - apropå FV:s tankar om mindre zing i syrorna.
SvaraRaderaInte provat 13 sedan i somras. Har också några kvar. Naturligtvis försvinner det värsta zinget men känner mig inte orolig för kvalitén i det stora hela. Smaksak hur man vill ha det naturligtvis.
Radera